Artikeln diskuterar utmaningarna med att bibehålla bergskvalitet vid sprängning, särskilt i känsliga områden som järnvägsutbyggnaden för Banverket och vägutbyggnader runt Stockholm. Erfarenheter från dessa projekt visar att en noggrann kontroll av sprängteknik och borrprecision är avgörande för att minska skador på bergkonturer och minimera framtida underhåll. Vid Solna station exempelvis, där berg nära byggnader skulle bevaras intakt, tillämpades en metod med små borrhålsdiametrar och styrhylsor för att förbättra precisionen och minimera skador. I större projekt som Arlandabanan infördes detaljerade sprängningsföreskrifter, inklusive specifika krav för borrhåldiametrar, pallhöjder och hålsättning, för att säkerställa att bergmassan bevarades. Trots dessa åtgärder noterades problem med bristande uppföljning av sprängplaner och borrprecision, vilket ledde till ökade kostnader för förstärkning. För att förbättra resultaten rekommenderas en systematisk metod med riktlinjer för borrning, laddning och täckning, särskilt i områden där bergkvaliteten påverkar långsiktig stabilitet. Artikeln understryker vikten av att inkludera kvalitetsuppföljning och skadezoner i sprängplaneringen för att undvika onödiga sprängskador, och betonar även att tydliga kontrollplaner bör införas i tidiga faser av projekt för att skydda känsliga bergpartier och omgivande strukturer
BK